måndag 29 juni 2009

DEPRESSIONSHETTA


om du berättar att du har lidit av depression blir jag nyfiken. om du har haft drogproblem eller genomgått en större livskris blir jag lite blöt i trosorna. om du har problem i din relation till din pappa som är en skitstövel går det för mig.

"depressionshet" är ett begrepp jag regelbundet använder. jag vet inte riktigt varför eller vad det ska vara bra för, men jag dras till killar och män med problem. kanske besitter jag ändå lite av de där modersinstinkterna, som jag har hört ska förekomma hos folk av kvinnligt kön. någonstans trivs jag med att vara den där personen som bär upp hela relationen, som bryr sig om och som strävar efter att få den andra personen att må bättre. jag kan liksom inte alls identifiera mig med den där kvinnan som behöver skydd och hjälp från mannen, hon som tas om hand. för när jag tänker efter har jag bara fastnat i de där relationerna där jag får och måste ta hand om allt. detta är ju så klart ett problem för det leder ofta till enorma självuppoffringar från min sida och någonstans där förlorar jag en del av min självaktning. 

men hur tusan ändrar man sina preferenser? hur lär man sig inta en annan roll i en kärleksrelation? hur ska jag förstå att männen med problem oftast innebär just problem och kommer jag någonsin vilja vara den i förhållandet som kan slappa, luta sig mot hans stabila axel och känna mig helt bekväm och stimulerad i hans välmående?

måndag 22 juni 2009

DET MANLIGA EGOT

 
jag förstår att det finns män med dålig självkänsla, blyga och tillbakadragna killar, men ibland känns det som att män inte får något annat än uppmuntran. detta ihärdiga peppande av allt killar tar sig för resulterar ofta i att de gillar att synas, de älskar att ta plats och att de VET att de är duktiga på det de gör. de glömmer lätt att det finns tusentals andra som har samma mediokra talang inom vilket område det nu kan handla om. nu är det inte så att jag är emot själva konstskapandet och prestationer, klart det är kul och bra och fint att folk gör saker de tycker att de är duktiga på och trivs med. det är det faktum att de tar allt utrymme, uppmuntras och lever i tron att alla tycker att det de gör är så jävla bra och unikt som jag ser som problematiskt.

det som stör mig är det faktum att de här männen kväver mig och gör mig till ofrivillig åskådare av det de gör som de tror att de gör så himla bra. om jag går till en park en solig dag så är det inte för att jag vill se och höra en flummig kille med dreadlocks som sitter och spelar bongotrumma med tio killar till. ändå är det det jag måste genomlida. om jag går på fest så är det inte för att jag vill lyssna på en kille med en gitarr som spelar oasis och se haremet av uppmuntrande tjejer som sitter i en ring runt honom och tycker att det är så sjukt sexigt med män som spelar musik. män är så vana vid att allt de tar sig för är okej, accepterat och oftast bra att de inte heller lärt sig att skämmas när deras kroppar är långt ifrån vad som anses vara vackert. senast jag satt i en park hade jag oturen att sitta i närheten av en blekfet ung man vars nakna bukfläsk fullkomligt vällde över byxlinningen. han bara satt där och hade det bra och väsnades och det bekom honom inte ett dugg att han såg ut som han gjorde. ett annat fenomen jag inte förstår är att män, som gänget i jackass, uppmuntras att ägna sig åt att vara äckliga och till och med kan tjäna en förmögenhet på det. jag kan inte ens föreställa mig hur ett gäng fittfjärtande tjejer som kör upp stearinljus i varandras anus och äter upp sina spyor hade bemötts.

ibland kan jag nästan bli lite avundsjuk på att det är så himla okej för männen att vara sig själva. oftast jag blir arg när jag tänker på min skitsnygga väninna som inte klarar av att visa sin nakna kropp i dagsljus för killen hon ligger med för att den inte ser ut som hon tycker att den borde. jag blir ledsen när jag tänker på min väninna som är sjukt begåvad men inte får den uppmuntran hon förtjänar och jag blir förbannad när jag tänker på fritidspedagogen som vägrade lära mig vara discjockey när jag gick i högstadiet med hänvisning till att jag var tjej. jag blir rasande när jag tänker på att den mest högljudda och störiga killen på mitt kvinnodominerade högskoleprogram, utan att be om det, fick en praktikplats på ett av departementen, för att han ansågs "höra hemma där".

vi kvinnor fostras till att vara självkritiska i allt vi gör och lämna plats och serva, medan män fostras till att ta för sig och lära sig att det aldrig är något fel med hur de är. och vi, flickorna, tjejerna, kvinnorna, tanterna, hjälper pojkarna, killarna, männen och gubbarna att slå sig för brösten. vi gör det genom att avguda de känsliga männen med gitarrerna, framhäva hur duktiga papporna som tar ut sin föräldraledighet är, skratta både förtjust och äcklat åt männen som äter upp sina spyor och berätta för de få män som har människovårdande yrken att de är så himla fina empatiska människor. vi gör det genom att lyssna uppmärksamt när killarna pratar medan vi själva sitter tysta. vi gör det genom att lämna plats och genom att vara alldeles för generösa med uppmuntran.

fredag 19 juni 2009

HUNDJUCKET SOM SEXUELL TEKNIK HOS MÄNNISKOR


det finns ingen sexuell teknik som får mig att känna mig billigare, mer passiv och mer som en behållare för det vita guldet än just "hundjucket". jag vet att det finns tjejer som uppskattar denna mekaniska och hårda "in-ut-sprut-teknik" men jag känner att jag i akten lika gärna kunde bytas ut mot en billig lösfitta. jag har förstått att det för vissa killar är nästan nödvändigt att komma till det här för att nå klimax och jag hoppas att de stackars satarna träffar just de där tjejerna som tycker det är gött när det går snabbt och hårt och man kan höra hur pungen klatschar mot ens lår när han tar en bakifrån. jag är glad så länge jag slipper, och med den här nivån av mansförakt är det inte särskilt troligt att jag hamnar i en sån situation på ett bra tag.

MINA BARNS FAR


jag har aldrig känt en längtan efter barn. jag tycker mest att processen med graviditet, förlossning och amning verkar plågsam och inte ett dugg fin. när jag ser barn i kollektivtrafiken, hör dem gråta och skrika,  får jag ångest. jag kan inte prata med kompisars och kollegors ungar. jag tycker att barn är lite småpuckade och ganska ointressanta. jag tycker att kattungar är oändligt mycket sötare än spädbarn och jag drömmer mardrömmar om ömtåliga fontaneller. trots detta ser jag det som självklart att jag kommer att få egna barn. åtminstone ett. 

jag vill att mina barns far vill ha barnet ifråga lika mycket som jag vill ha det. han ska säga att "vi är gravida". mina barns far ska i solidaritet med mig hålla sig nykter under de nio månader jag bär på ungen och han ska se fram emot att ta ut halva föräldraledigheten. jag har läst att vissa män kan producera bröstmjölk och amma sina barn och jag har tänkt att en sån karl ska jag ha. en man som knyter an till ungen. när jag studerade utvecklingspsykologi läste jag om den här viktiga anknytningen som sker mellan mamman och den nyfödde och jag vill tro att denna kan och bör äga rum även mellan barnet och pappan. detta särskilt eftersom jag i dagsläget, utifrån mina tankar om barnaskaffandet som något plågsamt och ungar som något äckligt, inte riktigt litar på att mina moderskänslor kommer att vara helt fullgoda i förhållande till det som förväntas av mig som kvinna och mamma. mina barns far ska köpa blå tröjor till sin dotter och visa sin son hur man gråter som en karl. jag kommer aldrig säga att mina barns far "hjälper mig med barnen". "marktjänst" är ett ord som inte får förekomma i vårt hem. mina barns far ska inte bli föräldern som gör allt det roliga tillsammans med barnen och jag föräldern som får ta allt det vardagliga, tråkiga, tjatiga. jag kommer aldrig att säga att mina barns far är "duktig" om han byter blöjor eller går ut med barnvagnen. mina barn ska prata med och anförtro sig åt både mig och mina barns far, han ska lyssna uppriktigt engagerat och intresserat. vi ska älska barnen lika mycket, mina barns far och jag. lika stora delar av våra liv och våra identiteter ska vikas till att vara förälder.

onsdag 17 juni 2009

VÄRDET I GENUINT ÖMSESIDIGA SAMLAG


jag har inte knullat på snart sex månader men jag inbillar mig att jag faktiskt skulle få ligga om jag verkligen ville. igår träffade jag till exempel en kort och rund liten man med stråhatt. han dansade emot mig och mina vänner och satte sin lilla löjliga hatt på mitt huvud. jag avvisade honom. precis som jag nån timme senare avvisade den där medelålders glada mannen som taffsade på mig när jag passerade honom på dansgolvet. jag inte bara avvisade honom, jag slog undan hans hand och pekade finger. han svarade med ett glatt skratt. män är härliga!

de är härliga och jag är arg. en tjej som blir arg över en slibbig hand är tydligen väldigt roande. jag vet att det bästa kanske vore att bara ignorera de där små kränkningarna, men av någon anledning har jag gjort det till min mission att läxa upp manssläktet:

exempel 1: våren 2007. jag hade tagit med mig en kille hem. han var ganska random men han hade skägg, och det vägde upp de hemska khaki-shortsen (som han hävdade att han hade på sig "på skoj"). killen var väl en 26-27 och när han kysste mig körde han in större delen av sin stela tunga i min mun. det där hade jag ju såklart stött på tidigare, många gör ju så, men den här gången var jag så otroligt less på den typen av kyssar så jag började parodiera hans sätt att kyssa mig. "vad tänker du att jag ska göra av det här?" frågade jag och körde in min spända tunga långt in i hans mun. killen visste inte riktigt själv vad han hade för förväntningar på mitt sätt att behandla en stor hård tunga i svalget. jag tror att han kom till insikt och i så fall hoppas jag att jag gjort de kvinnor han träffat efter mig en stor tjänst. för vem vill ha en tunga, med smaklökar, beläggning och allt äckel det innebär, inkörd långt ner i halsen? 

och den väsentliga frågan är väl egentligen: varför låg jag och hånglade med den här kuktungekillen hela den natten och ett par nätter till?

exempel 2: ny kille, samma vår. jag hade redan innan bestämt mig för och informerat honom om att det inte skulle bli nåt knulla av. jag och killen gick hem till mig. han var en såndär kåtflåsare och det var ganska tydligt att han inte hade tagit in och accepterat den information han delgivits tidigare den kvällen. så fort kyssarna blev mer intensiva och jag andades häftigare var det som att han tänkte att "här har jag min chans!" och hans hand åkte ner i mina trosor. jag plockade bort hans hand, både en, två och tre gånger. till slut utbrast jag "du är som en kåt tonåring som får tillgång till en kvinnokropp för första gången!". ni kan ju tänka er vad det gjorde med stämningen, men vad gör man? killen blev ledsen, jag tröstade honom. "killen" var en vuxen man och han hade hoppats på att få knulla. han hade hoppats att jag skulle ändra mig och brydde sig nog inte så fasligt mycket om det problematiska i att en ung tjej i ett svagt och berusat läge skulle kunna gå med på att göra något hon senare skulle ångra. och jag tröstade den här vuxna mannen som gärna skulle knullat mig om jag givit efter för hans tjat.

trots tusen liknande erfarenheter, både mina egna och andra tjejers, hoppas och längtar jag efter en härlig hård kuk, händer som tar i mig och kåta flås. för ett halvår är lång tid utan sex och allt som kommer med det. jag kan inbilla mig att jag är nyknullad när jag lyckats komma med hjälp av mina små fallosar i färgglad plast, men riktigt så är det ju inte. frågan är hur man hittar den där killen som inte behöver mina uppläxningar? han som förstår att ett nej är ett nej, att en tunga eller en kuk långt ner i halsen stimulerar kräkreflexen, killen som inte håller i och styr mitt huvud när jag suger av honom, drömprinsen som inte tafsar på min fram- eller bakstjärt när jag passerar honom på ett dansgolv: den där underbara mannen som ser värdet i genuint ömsesidiga samlag?