måndag 22 juni 2009

DET MANLIGA EGOT

 
jag förstår att det finns män med dålig självkänsla, blyga och tillbakadragna killar, men ibland känns det som att män inte får något annat än uppmuntran. detta ihärdiga peppande av allt killar tar sig för resulterar ofta i att de gillar att synas, de älskar att ta plats och att de VET att de är duktiga på det de gör. de glömmer lätt att det finns tusentals andra som har samma mediokra talang inom vilket område det nu kan handla om. nu är det inte så att jag är emot själva konstskapandet och prestationer, klart det är kul och bra och fint att folk gör saker de tycker att de är duktiga på och trivs med. det är det faktum att de tar allt utrymme, uppmuntras och lever i tron att alla tycker att det de gör är så jävla bra och unikt som jag ser som problematiskt.

det som stör mig är det faktum att de här männen kväver mig och gör mig till ofrivillig åskådare av det de gör som de tror att de gör så himla bra. om jag går till en park en solig dag så är det inte för att jag vill se och höra en flummig kille med dreadlocks som sitter och spelar bongotrumma med tio killar till. ändå är det det jag måste genomlida. om jag går på fest så är det inte för att jag vill lyssna på en kille med en gitarr som spelar oasis och se haremet av uppmuntrande tjejer som sitter i en ring runt honom och tycker att det är så sjukt sexigt med män som spelar musik. män är så vana vid att allt de tar sig för är okej, accepterat och oftast bra att de inte heller lärt sig att skämmas när deras kroppar är långt ifrån vad som anses vara vackert. senast jag satt i en park hade jag oturen att sitta i närheten av en blekfet ung man vars nakna bukfläsk fullkomligt vällde över byxlinningen. han bara satt där och hade det bra och väsnades och det bekom honom inte ett dugg att han såg ut som han gjorde. ett annat fenomen jag inte förstår är att män, som gänget i jackass, uppmuntras att ägna sig åt att vara äckliga och till och med kan tjäna en förmögenhet på det. jag kan inte ens föreställa mig hur ett gäng fittfjärtande tjejer som kör upp stearinljus i varandras anus och äter upp sina spyor hade bemötts.

ibland kan jag nästan bli lite avundsjuk på att det är så himla okej för männen att vara sig själva. oftast jag blir arg när jag tänker på min skitsnygga väninna som inte klarar av att visa sin nakna kropp i dagsljus för killen hon ligger med för att den inte ser ut som hon tycker att den borde. jag blir ledsen när jag tänker på min väninna som är sjukt begåvad men inte får den uppmuntran hon förtjänar och jag blir förbannad när jag tänker på fritidspedagogen som vägrade lära mig vara discjockey när jag gick i högstadiet med hänvisning till att jag var tjej. jag blir rasande när jag tänker på att den mest högljudda och störiga killen på mitt kvinnodominerade högskoleprogram, utan att be om det, fick en praktikplats på ett av departementen, för att han ansågs "höra hemma där".

vi kvinnor fostras till att vara självkritiska i allt vi gör och lämna plats och serva, medan män fostras till att ta för sig och lära sig att det aldrig är något fel med hur de är. och vi, flickorna, tjejerna, kvinnorna, tanterna, hjälper pojkarna, killarna, männen och gubbarna att slå sig för brösten. vi gör det genom att avguda de känsliga männen med gitarrerna, framhäva hur duktiga papporna som tar ut sin föräldraledighet är, skratta både förtjust och äcklat åt männen som äter upp sina spyor och berätta för de få män som har människovårdande yrken att de är så himla fina empatiska människor. vi gör det genom att lyssna uppmärksamt när killarna pratar medan vi själva sitter tysta. vi gör det genom att lämna plats och genom att vara alldeles för generösa med uppmuntran.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar