onsdag 24 februari 2010

NEFAS


från islam till katolicism. jag mötte en öststatsman med ett påvenamn på en fest och jag föll pladask för hans sätt att klappa mig på kinden, se mig i ögonen och berätta för mig att mitt ansikte var vackert. bland det första han gjorde var att berätta för mig om sin tuffa uppväxt och jag upptäckte att min tidigare nämnda fäbless för deprimerade män tydligen även omfattar psykosocial problematik överlag. mannen med påvenamnet var så otroligt härligt självsäker i sitt sätt att hantera mig och min kropp. vi sov tillsammans på en soffa i ett vardagsrum i ett kollektiv och det var min mysigaste natt på flera år. hans sätt att rycka tag i mitt hår hade i vanliga fall fått mig att reagera och associera till obehagliga porrfilmsscener men den otroliga attraktionen jag kände inför honom gjorde att det bara kändes hett och rätt. jävlar alltså. tyvärr kan jag inte leverera något mysigt slut på denna berättelse, det enda jag kan säga är att jag tror att hans problematiska bakgrund bäddat för diverse issues på gränsen till störningar som senare uppdagades och jag sitter återigen här och förbannar min fascination för härjade, sårade och trasiga män.