söndag 28 mars 2010

EMOTIONELLA SLAMPOR


jag känner att det kommer bli insikternas, välbefinnandets och den personliga utvecklingens år. har under de senaste månaderna ägnat mig åt väldigt intensivt bostads- och pojkvänsletande, och jag känner att det funkar lite på samma sätt. ju fler lägenheter jag kollat på, desto bättre bild har jag fått av vad det är jag vill ha och behöver, och de senaste veckornas mer eller mindre lyckade möten med män har gett mig en del insikter om vem det är jag letar efter. det är hög tid att sluta fundera på vem som skulle kunna tycka om mig och istället fokusera på vem jag skulle kunna tycka om, och vem det bara vore härlig att ligga med.

träffade en skitsnygg kille igår. skitsnygg och så sjukt självupptagen. han var fin och så men det här med hans självgoda beteende funkade inte riktigt, tror inte jag fick en motfråga förrän en halvtimme in i dejten. jag ser det som ett fantastiskt sundhetstecken att jag trots hans fantastiska skäggväxt, mörka ögon och fint hårbeklädda underarmar (och förmodat vildvuxna bröst) inte ligger och våndas över att jag inte fick ligga igår och att han bor och befinner sig i en annan stad. jag menar, jag blev inte ens kåt när han berättade sina mörkaste familjehemligheter. faktum är att jag nästan kände mig lite fed-up på män som bara blottar det allra mest privata efter att ha umgåtts i nån timme. det får mig att fundera på om det är nåt i min utstrålning eller om det är så att dom beter sig som emotionella slampor varje gång de träffar en ny person. eller om dom helt enkelt inte bryr sig om vad jag ska tänka om dem. och vad är det för jävla inställning, isåfall? kanske måste jag revidera min "att ha"-lista och stryka punkten "känslotyngd man från livets hårda skola"?

lördag 20 mars 2010

INGENTING BETYDER NÅGONTING


jag var på dejt igår. hade ganska låga förväntningar men blev mycket positivt överraskad och kom just på mig själv med att ha insocialiserats i det moderna och cyniska förhållningssätt som man måste ha gentemot den man träffar och det som sägs för att skydda sig själv. nu hände det inget av fysisk natur igår, utan vi hade bara många trevliga samtal under ungefär fem timmar. han sa saker som att han inte har träffat någon som mig förut, hur jag är som fyrverkerier och att jag har likadana ögon som hans älskade mamma. vanligtvis hade jag utgått från att dessa saker bara kan betyda en sak, nämligen att han är skitpeppad på mig, men den senaste tidens händelser har gjort att jag liksom tar allt det där med en stor nypa salt. jag vet inte om det är lite tråkigt eller om det bara är ett smart sätt att värna om sitt hjärta. det känns lite som att drömmarnas och förhoppningarnas tid är förbi och har ersatts med nån slags chillande cynism, allt är en lek och ingenting är romantiskt på riktigt. ingenting betyder någonting. men vad gör man? kanske kan man inte göra så mycket mer än att anpassa sig, även fast det kväver de riktiga känslorna som inte får formuleras.

hur som helst: lite göttigt med en dejt där ingen började gråta, ändå.

söndag 14 mars 2010

ÄLDRE MÄN


jag vet inte om det härrör från någon gammal daddy-issue men under hela min barndom drogs jag till äldre män. vi snackar alltså 10-åring vars hjärta bultar för bruce willis och nicholas cage. när mina kompisar runkade till leonardo dicaprio gjorde jag det till kevin costner. hursomhelst. häromdagen fick jag världens uppenbarelse: nu när jag är 25 kan jag äntligen leva ut det mitt 10-åriga sköte trånade efter. jag kan ju lätt ligga med en 40-årig man nu. känner mig som nyfrälst.

torsdag 11 mars 2010

DET ÄR SVÅRT ATT INTE TÄNKA I TERMER AV PSYKOPATI


yes. det är kört. och när jag tänker på det känns det lite risky och destruktivt att mer eller mindre idiotförklara männen som det inte går som jag vill med, men ibland är det kanske det enda rätta.

efter mitt känslomässiga trauma från öststatsmannen kände jag att jag behövde distraktion och tog till en tillflyktsort som jag själv egentligen aldrig haft nån vidare tur med: nätdejting. jag började korrespondera med en psykologstuderande man i vuxen ålder. under två dagar hade vi en mycket intensiv kontakt via msn och sms. han kändes otroligt fin och vi delade med oss av varandra till den andre. han yttrade, utan att hålla tillbaka, sin föreställning om vilken fantastisk person jag var. han skrev bland annat till mig att han räknade timmarna tills vi skulle träffas, att han ville ha mig hos sig, att han ville att vi skulle åka på utflykter och hålla varandra i handen. han sa att jag var vacker och klok och att han var övertygad om att han skulle tycka att jag var bedårande även när han väl träffade mig. visst, jag tyckte att han var ganska gränslös och att han byggde upp lite väl höga förväntningar hos oss båda, men jag föll lite för det. jag kände mig ganska bekväm och trygg med att han skulle tycka om mig, jag berättade dock inte för honom saker som hur jag också längtade efter att ligga och hålla om honom, av rädsla för att lova någon jag aldrig hade träffat lite för mycket.

efter två dagars intensiv kontakt hade han hittat en lucka där han kunde klämma in vårt efterlängtade möte. han var sjukt mycket snyggare än vad jag hade föreställt mig. vi åkte hem till honom. jag var så otroligt blyg och klarade nästan inte av att säga något vettigt alls. hans kärleksfulla och bekräftande utspel hade skapat en laddning och en nervositet hos mig. vi satt i hans säng och han började prata om ett för honom väldigt känslosamt och laddat ämne. han lyckades dock inte prata klart, för mitt i allt lade han sig i fosterställning och började gråta. det var bland det finaste jag sett, så gissa vem som gick igång på det? yes. vi hånglade, han luktade gott och hade mjuka kinder. efter fem minuter var det dags att gå, han hade en tid att passa.

två dagar senare berättade han för mig att han inte såg att vi hade någon potential. "ja, okej" sa jag. lite besviken ändå. sen skrev jag till honom att han fortsättningsvis kanske skulle hålla vissa saker för sig själv, bland annat för att det kan skapa orimliga förväntningar hos honom själv och den han pratar med. det fick igång honom. han blev defensiv, ville argumentera för sig och skrev att han vägrade låta sig själv bli överkörd. "du vill förändra mig, men det funkar inte så". den blivande psykologen visade inte en antydan till att kunna förstå mitt resonemang och mina känslor eller överhuvudtaget känna någon empati. det kändes lite som att försöka förklara för någon med asbergers hur folk kan reagera utifrån hur de blir bemötta. jag fick höra att jag externaliserade, att det låg hos mig och att ansvaret var helt mitt. den blivande psykologen förstod inte alls att det ibland kan vara lämpligt att revidera sitt bemötande och sina tankar om relationer utifrån hur folk känner och reagerar på ens beteende. jag förstår ändå att den här mannen inte hade en elak agenda, eller på något vis försökte lura mig, men hans uppenbart bristfälliga, på gränsen till obefintliga, empatiska förmåga gör ändå att det är svårt att inte tänka i termer av psykopati.

tisdag 9 mars 2010

DET ÄR SVÅRT


jag hade nog aldrig planerat bli särskilt känslomässigt självutlämnande här men idag känns som en sån dag. jag har, av anledningar som för mig är väldigt uppenbara, under de senaste åren levt ganska ensam och varit känslomässigt distanserad till kärlek och män. det är först de senaste månaderna som jag har känt att jag eventuellt skulle kunna tycka om någon igen. och det är svårt. det är svårt att börja träffa någon. det är svårt att ha rimliga förväntningar. det är svårt att veta vilken takt och frekvens som är lagom. och det är svårt att avgöra om det finns ett ömsesidigt intresse. jag vet inte om jag är rustad för sådana situationer, så fort jag träffat någon som jag känner skulle kunna vara bra tillskriver jag mig själv världens underläge, och det är klart som fan att detta syns och blir något oattraktivt i den tilltänktes ögon. jag är dramatisk och överanalyserande och måste vädra varenda tanke och känsla. jag pratar med så många jag kan för att få nya perspektiv på situationen, för att få ett svar som det egentligen bara är en person som kan ge mig. jag är exakt där nu, men vill inte gå in på honom närmare än så. att skriva om den specifika situationen här vore ytterligare ett sätt för mig att bevisa för mig själv att det egentligen står klart att det är kört (vilket jag är helt övertygad om att det är). folk är aldrig mer angelägna eller intresserade än vad dom verkar, och det är en sanning som gör fan så ont.