torsdag 11 mars 2010

DET ÄR SVÅRT ATT INTE TÄNKA I TERMER AV PSYKOPATI


yes. det är kört. och när jag tänker på det känns det lite risky och destruktivt att mer eller mindre idiotförklara männen som det inte går som jag vill med, men ibland är det kanske det enda rätta.

efter mitt känslomässiga trauma från öststatsmannen kände jag att jag behövde distraktion och tog till en tillflyktsort som jag själv egentligen aldrig haft nån vidare tur med: nätdejting. jag började korrespondera med en psykologstuderande man i vuxen ålder. under två dagar hade vi en mycket intensiv kontakt via msn och sms. han kändes otroligt fin och vi delade med oss av varandra till den andre. han yttrade, utan att hålla tillbaka, sin föreställning om vilken fantastisk person jag var. han skrev bland annat till mig att han räknade timmarna tills vi skulle träffas, att han ville ha mig hos sig, att han ville att vi skulle åka på utflykter och hålla varandra i handen. han sa att jag var vacker och klok och att han var övertygad om att han skulle tycka att jag var bedårande även när han väl träffade mig. visst, jag tyckte att han var ganska gränslös och att han byggde upp lite väl höga förväntningar hos oss båda, men jag föll lite för det. jag kände mig ganska bekväm och trygg med att han skulle tycka om mig, jag berättade dock inte för honom saker som hur jag också längtade efter att ligga och hålla om honom, av rädsla för att lova någon jag aldrig hade träffat lite för mycket.

efter två dagars intensiv kontakt hade han hittat en lucka där han kunde klämma in vårt efterlängtade möte. han var sjukt mycket snyggare än vad jag hade föreställt mig. vi åkte hem till honom. jag var så otroligt blyg och klarade nästan inte av att säga något vettigt alls. hans kärleksfulla och bekräftande utspel hade skapat en laddning och en nervositet hos mig. vi satt i hans säng och han började prata om ett för honom väldigt känslosamt och laddat ämne. han lyckades dock inte prata klart, för mitt i allt lade han sig i fosterställning och började gråta. det var bland det finaste jag sett, så gissa vem som gick igång på det? yes. vi hånglade, han luktade gott och hade mjuka kinder. efter fem minuter var det dags att gå, han hade en tid att passa.

två dagar senare berättade han för mig att han inte såg att vi hade någon potential. "ja, okej" sa jag. lite besviken ändå. sen skrev jag till honom att han fortsättningsvis kanske skulle hålla vissa saker för sig själv, bland annat för att det kan skapa orimliga förväntningar hos honom själv och den han pratar med. det fick igång honom. han blev defensiv, ville argumentera för sig och skrev att han vägrade låta sig själv bli överkörd. "du vill förändra mig, men det funkar inte så". den blivande psykologen visade inte en antydan till att kunna förstå mitt resonemang och mina känslor eller överhuvudtaget känna någon empati. det kändes lite som att försöka förklara för någon med asbergers hur folk kan reagera utifrån hur de blir bemötta. jag fick höra att jag externaliserade, att det låg hos mig och att ansvaret var helt mitt. den blivande psykologen förstod inte alls att det ibland kan vara lämpligt att revidera sitt bemötande och sina tankar om relationer utifrån hur folk känner och reagerar på ens beteende. jag förstår ändå att den här mannen inte hade en elak agenda, eller på något vis försökte lura mig, men hans uppenbart bristfälliga, på gränsen till obefintliga, empatiska förmåga gör ändå att det är svårt att inte tänka i termer av psykopati.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar