tisdag 9 mars 2010

DET ÄR SVÅRT


jag hade nog aldrig planerat bli särskilt känslomässigt självutlämnande här men idag känns som en sån dag. jag har, av anledningar som för mig är väldigt uppenbara, under de senaste åren levt ganska ensam och varit känslomässigt distanserad till kärlek och män. det är först de senaste månaderna som jag har känt att jag eventuellt skulle kunna tycka om någon igen. och det är svårt. det är svårt att börja träffa någon. det är svårt att ha rimliga förväntningar. det är svårt att veta vilken takt och frekvens som är lagom. och det är svårt att avgöra om det finns ett ömsesidigt intresse. jag vet inte om jag är rustad för sådana situationer, så fort jag träffat någon som jag känner skulle kunna vara bra tillskriver jag mig själv världens underläge, och det är klart som fan att detta syns och blir något oattraktivt i den tilltänktes ögon. jag är dramatisk och överanalyserande och måste vädra varenda tanke och känsla. jag pratar med så många jag kan för att få nya perspektiv på situationen, för att få ett svar som det egentligen bara är en person som kan ge mig. jag är exakt där nu, men vill inte gå in på honom närmare än så. att skriva om den specifika situationen här vore ytterligare ett sätt för mig att bevisa för mig själv att det egentligen står klart att det är kört (vilket jag är helt övertygad om att det är). folk är aldrig mer angelägna eller intresserade än vad dom verkar, och det är en sanning som gör fan så ont.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar